Hökugglan är en delvis dagaktiv uggla som normalt hör till den nordliga vildmarken. Arten häckar i norra barrskogsregionen och i fjällbjörkskogen. Den vill gärna bosätta sig intill öppen mark, t.ex. en myr. Likt flera andra ugglor är den en smågnagarspecialist. I synnerhet under häckningstiden är sorkar den viktigaste födan. De år som gnagarpopulationerna kraschar i norr beger sig hökugglor söderut i betydande skala. Förra hösten/vintern observerades ovanligt många hökugglor i södra Sverige. Detta året har det varit mera magert. Därför var det extra roligt att en hökuggla bestämde sig för att tillbringa jul- och nyårshelgerna vid Husebymaden.
Vilka individer är det då som beger sig söderut? En forskargrupp i Norge har undersökt ålder och kön hos 79 levande hökugglor och skinn från museisamlingar (Byrkjedal och Langhelle, 1986). Resultaten visade att adulta honor är överrepresenterade bland vagranterna. I mindre utsträckning vandrar även unga hanar söderut. Unga honor och gamla hanar är de individer som är minst benägna att röra på sig. Forskarna föreslår att en förklaring kan vara att de gamla hanarna stannar kvar i sina revir där de funnit lämpliga boplatser. Dessa utgörs ofta av ihåliga eller avbrutna träd, ett inslag i naturen som blivit allt mer sällsynt på grund av dagens intensiva skogsbruk. När en hane funnit en lämplig boplats är han således angelägen att behålla den! En liknande strategi finner vi hos pärlugglan som också är en hålbyggare (Lundberg 1979).
Ett annat guldkorn under jullovet var den vitvingade trut som, likt hökugglan, varit mycket stationär vid Kagabäcksviken nära Träslövsläge på västkusten. Denna smäckra lilla trut är en sällsynt men årlig gäst i Sverige under vinterhalvåret. Från häckningsplatser vid Grönlands kuster beger sig trutarna söderut under vinterhalvåret och når då Islands kuster. Mindre antal drar ännu längre söderut och påträffas utmed Västeuropas kuster. Den vitvingade dyker ofta upp i fiskehamnar, en vana den delar med sin storvuxna släkting vittruten, också den en arktisk art som häckar i norra Ryssland. Den vitvingade truten har varit betydligt fåtaligare än vittruten i Sverige. Häromåret sågs dock rekordmånga vitvingade trutar i Sverige och det förefaller som att arten har ökat i antal hos oss de senaste åren. Men medan vår grönländska gäst blir mer regelbunden har vittruten blivit en allt ovanligare gäst hos oss. Orsakerna är nog inte helt klarlagda, men dessa två arter belyser vår faunas ständiga föränderlighet.
Byrkjedal, I och Langhelle, G. (1986) Sex and age biased mobility in Hawk Owls Surnia ulula. Ornis scandinavica 17: 306-308.
Lundberg, A. (1979) Residency, migration and a compromise: adaptations to nest-site scarcity and food specialization in three Fennoscandian owl species. Oecologia (Berl.) 41: 273-281.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar